Lördagen den 22 september började tidigt, innan klockan var 5 hade vi stigit upp och påbörjat frukosten. Vi som hade tänkt sova länge eftersom vi visste att idag, då händer det kunde naturligtvis inte sova alls. Jag tror vi vaknade en gång i timmen och bara väntade på värkarna som aldrig kom. Lite innan 5 gav vi upp så vi steg upp och åt frukost och gjorde oss i ordning.

När klockan närmade sig 8 så ringde vi till förlossningen som gav oss klartecken att komma in. På vägen stannade vi och åt en andra frukost på McDonalds.

KL 8.45 kom vi in till förlossningen och blev visade till samma rum som dagen innan, rum 1.

 

 

 

Där kopplades CTG som visade att jag hade noll och inga värkar, men en bebis som verkade må tipptopp. Första undersökningen gjordes 9.30 och då visade sig att jag var öppen 2 cm….men fortfarande inga värkar. 10.45 satte de en skalpelektrod på lilla hjärtat för att se om det kunde få fart på vattnet igen och om jag på så vis kunde få några värkar. Detta funkade lite, 10.40 registrerades första värken, Jonas tittade på CTG-kurvan och sa: Du, du har en värk!! Jaså? Det var inget jag märkte av iaf. Men glada blev vi, för nu, nu så kommer det igång, äntligen J Men det var fel, jag fick visserligen fler värkar men det var med 15 minuters mellanrum och jag märkte inte av dem alls. Ny undersökning gjordes 11.25 och då var jag fortfarande bara öppen 2 cm. Det bestämdes då att jag skulle få ett värkstimulerande dropp som kopplades 11.40. 12.20 kom värkarna igång lite oftare och jag kunde känna att det spände i magen, men de gjorde fortfarande inte ont.

Droppet ökades succesivt och 13.10 börjar värkarna bli kraftigare men fortfarande inte så hemska att jag ville dö, vilket var min föreställning av förlossningssmärtor. 13.50 var jag fortfarande bara öppen 2 cm så det hände inte så mycket. Vi började ställa in oss på en lång kväll och natt för detta verkade ju uppenbarligen inte leda till bebis i det närmsta.

En regnig dag i september

När klockan slog 15.15 började värkarna bli lite besvärliga och jag fick panodil och lustgas som funkade kanon. Mellan värkarna så spelade vi kort och stämningen var ganska hög. Det var ju kul det här med att föda barn J Stämningen sjönk dock något när nästa undersökning kl 16 visade att jag fortfarande bara var öppen 2 cm. Jaha, detta kommer ju aldrig ta slut kändes det som just då. Men vi fortsatta kortspelet (som jag vann), och åt lite middag väntade på att något skulle hända. KL 18 gick jag på toaletten och där inne var det som om något gick sönder inom mig. Illamåendet tillsammans värkar gjorde att jag trodde jag skulle dö där och då. Jonas ringde på barnmorskan som blev helt överlycklig över att jag stod och kräktes i handfatet, för nu….nu hände det tydligen grejer! Illamåendet berodde ju på att lillfisen hade kommit längre ner och att förlossningen var på väg framåt. Just då var det inget som gjorde mig särskilt glad för jag har haft bättre stunder J Undersökningen strax efter visade att jag var öppen 6 cm, halleluja moment! 18.30 halvdog jag lite till och då var jag tydligen fullt öppen, för nu gick det undan. Ketchupeffekten var det här!

Följande trekvart var ingen höjdare, barnmorskan tyckte jag skulle upp och gå för att få ner ungen, jag tyckte jag kunde ligga kvar i sängen och hänga med min bästa vän lustgasen. Barnmorskan vann den diskussionen och hon hade nog rätt. 19.15 satte krystvärkarna igång och åter igen kändes det som om något gick sönder i mig, bara det att den känslan försvann inte på 1.5 timme. Lilla hjärtat kom lite snett och tog lite tid på sig, men skam den som ger sig.

20.46 stannade världen av en liten stund och blev en människa rikare. Och vilken människa det blev, världens finaste lilla tjej hade kommit till världen.

Första kläderna ska på

Pappa med sin lilla plutt

Mamma med sin lilla plutt