Så var det då dags, bebisen har nu fyllt åtta månader och jag har i sju månader och två veckor tänkt att jag ska skriva ner allt om hur det gick till när hon kom till världen. Mycket för min egen skull men även för hennes skull om hon nu någon gång skulle vilja läsa det. Mycket har jag nog redan glömt men jag tar det dag för dag så kanske det går lättare J

Allt började en torsdag i september (fast egentligen så började det i januari ;) ). Jonas var på jobbet och allt var som vanligt. Jag var sådär jättegravid som man är i v 38+6 dvs stor som ett hus. Hade väl inget särskilt att ta för mig den dagen mer än att virka en liten morot som jag hade bestämt att bebisen skulle få som någon slags skallra när den var stor nog. Jag hade införskaffat en bok om hur man virkar små figurer och rotat efter garn hemma hos mina föräldrar. Morot skulle tydligen vara det lättaste att göra…skitsnack säger jag bara! Det tog mig minst en timme och många tårar (hormoner och frustration) innan jag ens hade lyckats virka fem varv på den satans moroten. Efter ännu fler tårar och frustration blev den dock klar. Det enda som fattades var stoppning vilket min kära make skulle vara snäll nog att köpa på vägen hem från jobbet.

Så dagen gick precis som vanligt och precis som vanligt gick jag på toaletten ca en miljon gånger. Fast när jag gick på toaletten kl. 16,30 hände något. Det kändes konstigt när jag var klar, som om jag kissade på mig fast ändå inte. Misstänkte rätt så omgående att det var vattnet som gått men eftersom det inte kommit så mycket vågade jag inte riktigt tro på att det var det. Men jag tog på mig en binda och ringde förlossningen. De sa att jag skulle ta på mig en binda och vänta och se om det kom mer. Det gjorde det så jag ringde till Jonas som stod på Panduro och försökte hitta stoppning till den där moroten. Han lyckades köpa det han skulle och körde sen i ilfart (110 på motorvägen) hem J Väl hemma hade det kommit mer vatten och jag var nu tämligen säker på att det var vattnet som gått men hade inga andra känningar än så. Inga värkar, ingenting. Jag ringde till förlossningen en gång till och blev ombedd att komma in för kontroll. Så vi åt middag och åkte sen in.

På förlossningen blev vi hänvisade till ett undersökningsrum, de ville nog inte smutsa ner ett förlossningsrum på något som kanske bara var inbillning innan de var säkra. På undersökningsrummet tittade och luktade (blä) en barnmorska på bindan. Hon kunde efter det konstatera att vattnet hade gått.  De tog även en CTG på magen och bebisen mådde finfint och verkade trivas som fisken i ”vattnet” därinne och som jag redan visste så hade jag inte tillstymmelse till några värkar. VI blev efter det hemskickade i väntan på värkar och informerade om att om värkarna kom så skulle vi ringa till förlossningen igen men om jag inte fick några värkar skulle vi åka till gyn-mottagningen nästa morgon för ny kontroll.

Så vi åkte hem, vad vi gjorde på kvällen minns jag inte men antagligen så väntade vi spänt på värkar som inte kom och sen gick vi och la oss.

Så jag misstänker att allt började med den där fördömda moroten som orsakade så mycket frustration så att vattnet gick. Fortsättning kommer, förhoppningsvis redan imorgon om jag bara får tid till att skriva.