Så sitter jag här igen, mitt i natten med em vaken bebis i famnen. För det mesta är det helt underbart att vara mamma men den senaste tidens nätter är vidriga. Två-fyra vaken timmar i stort sett var natt. Det tillsammans med att jag nästan aldrig träffar mim man, en svärfar på sjukhus, en väldigt cancersjuk morfar, jobbigt förkylning och lite annat gör att jag mest gråter på nätterna. Jag orkar inte med dom. Jag är så trött. I samma sekund som jag sa godnatt till Jonas så vaknade Emilia. Jag hade alltså inte ens somnat. Troligtvis är hon vaken till 2 inatt. Kul. Det blir helt enkelt för mycket ibland. Och stackars mannen som jobbar som en tok samtidigt som han hjälper sin pappa med mycket samtidigt som han är sjuk och försöker hinna med sin familj. Just nu känns det mesta rätt tufft, och det verkar dessutom finnas saker att ifrågasätta i vår omgivning.

Usch vad det blev gnälligt nu. Det jag ville få fram var ju egentligen att jag älskar Emilia och Jonas. Jag är trött, förkyld och jag saknar min man.


Här kommer en bild på min utsikt just nu. Criminal minds är det som håller mig på banan just nu.