Jag läste i senaste numret av Mama om ensamheten man känner när man får sitt första barn. Det är något jag tänkt på ganska länge med inte riktigt vetat hur jag sak formulera mig. Men jag kände så väl igen mig i det som stod i artikeln så på något sätt så ska jag försöka beskriva hur jag tänker.

 

När jag blev gravid så lovade jag mig själv att jag skulle minsann aldrig bli en såndär tråkig mamma som bara pratade om sina barn. Jag skulle träffa mina gamla kompisar och allt skulle vara som vanligt fast med en bebis. Och så var det faktiskt ett tag. När Emilia föddes så hängde hon med på luncher och fika med mina gamla kompisar och det gick bra. I början så hörde folk fortfarande av sig och ville träffas, nyhetens behag kanske? Men ju mer veckorna gick desto tystare blev telefonen. Folk hade ju faktiskt sin gamla liv kvar medan mitt var förändrat för alltid. Och visst var jag ledsen och visst kände jag mig ensam. Den enda tiden då jag kunde träffa folk var på dagarna när alla andra jobbade, på kvällarna hade jag fullt upp med att försöka söva bebis, umgås med min man och sova. Det tillsammans med en resande man gjorde att jag var väldigt ensam. Vissa dagar var min enda vuxenkontakt kassörskan på netto. Tragiskt? Javisst, och väldigt ensamt. Med tiden så tog jag mig ut och på öppna förskolan träffade jag några gulliga mammor som hade lite äldre barn än mig som jag började umgås med och när föräldragruppen och babysimmet började träffade jag ytterligare några helt fantastiska mammor som kom att bli mina nya bästa kompisar. Trots detta så saknade jag mitt gamla liv, för jag hade ju varit en rätt kul person. Och jag försökte tillochmed festa en kväll när Emilia var fyra månader. Det ångrade jag ganska snabbt bör jag insåg att jag har inte längre något att prata med mina gamla kompisar, de var inte intresserade av att prata bebis en hel kväll och jag hade inget annat att prata om. Trots detta så försökte jag tycka det var kul och dricka lite vin. När jag sen kom hem på natten vågade jag inte amma eller ta i Emilia, utan jag ägnade en god stund åt att pumpa och slänga mjölken och likaså på morgonen när jag vaknade, jag pumpade och duschade innan jag ens tog i mitt barn och kände mig som världen sämsta mamma. Det var sista gången jag festade med mina gamla kompisar, och trots att Emilia snart är ett år har jag ingen lust att göra om det. Jag kämpade så för att hålla kvar vid mitt gamla jag men med tiden insåg jag att jag trivs mycket bättre med det nya jag.

 

Emilia fick de första månaderna av sitt liv hänga med på allt som jag ville göra men jag har nu insett att det är jag som får hänga med på det hon vill göra. Ju äldre hon blir desto mer älskar jag henne och att göra henne glad och lycklig är min första prioritet. Att göra andra till lags varken kan jag eller vill jag göra längre. Emilias välmående är allt. Om det innebär att jag inte kommer att kunna träffa en del av mina gamla vänner längre så är det ok, för de senaste året har jag ändå inte träffat dom så mycket. Vissa som jag såg som mina närmsta har jag snart inte sett på ett halvår, en har inte berättat att hon och hennes kille separerat. det var hennes kille som berättade det för Jonas. Det är nu två månader sedan.

 

Jag hade fel, jag blev en såndär tråkig mamma som bara pratar om min bebis och jag älskar det. Min bebis är för tillfället nästan det enda jag har, kan och vill prata om. Det är inte alla som förstår det och det är ok. Man kan ha olika vänner i olika livsfaser. Samtidigt som jag känner en viss sorg över att jag kanske förlorat en del vänner så är jag så tacksam och glad för de som jag träffat under detta året. Dessa fantastiska mammor som funnits där för mig och som delat min vardag, utan de så hade detta året varit ganska tufft, de är verkligen vänner för livet.